Klara Jönsson

VT 2022, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå universitet

Kliniska och patologiska skillnader hos tidigt insjuknande koloncancer patienter över tid – en retrospektiv kohortstudie

An increase in early-onset colorectal cancer (EOCRC) incidence, defined as individuals <50 years of age, has been observed over two decades. There is no sole explanation for why an increase in EOCRC can be observed. This increase contradicts the decreasing colorectal cancer incidence in ages > 50 years. The rise in EOCRC is not limited to geographic areas, and knowledge regarding the pathogenesis of sporadic EOCRC is limited. Understanding the undelaying clinic-histopathological and genetic characteristics of early-onset colon cancer could help with treatment and prevention strategies. This study aimed to compare patients with early-onset colon cancer from different cohorts regarding time and geographic areas.

This cohort study was based on 83 patients with early-onset colon cancer from Sweden (1995-2003), Finland (2004-2005), and the Czech Republic (2018-2019). The clinical-histopathological variables studied encompassed age, gender, stage, differentiation, tumour site, and carcinogenic pathways.

Except for a statistically significant difference between differentiation grades, no apparent overall difference of impact could be found. The small study sample influenced the statistical results, ensuing difficulty in interpreting possible clinically relevant differences. Further studies are needed to increase our knowledge of early-onset colon cancer's clinical-histopathological, genetic characteristics, and geographic discrepancies.

Johan Nyman

VT 2018, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå Universitet

Numera doktorand, läs mer om pågående studie

Kirurgi för parastomalt bråck – patientrapporterade komplikationer

Vilka komplikationer till kirurgisk behandling av parastomalt bråck eller stomiplatsbråck föranleder anmälan till patientförsäkringen? Finns det köns- eller sjukhusskillnader?

Årligen anläggs över 3 000 stomier i Sverige. Vissa lever med sin stomi resten av livet. Tyvärr är det inte komplikationsfritt att ha en stomi. Den vanligaste och mest besvärliga komplikationen brukar anses vara parastomalt bråck (PSB), ett bråck i anslutning till stomin. Ungefär 30-50 % beräknas få PSB inom ett par år från sin stomioperation. För vissa kan bråcket leda till allt från störd kosmetik till livshotande inklämning av tarm i bukväggsdefekten.

Kirurgisk behandling av PSB reserveras för patienter med betydande symptom. Huvudsakliga behandlingsalternativ är nedläggning eller omplacering av stomin respektive reparation med eller utan nät, öppet eller laparoskopiskt. Att reparera är komplicerat, med påtaglig komplikations- och recidivfrekvens. Det finns i dag ingen optimal behandling för PSB. Efter nedläggning av en stomi kan man få ett ärrbråck på den tidigare platsen för stomin, ett stomiplatsbråck (SPB).

Patienten ska alltid stå i centrum i modern sjukvård vilket gör det viktigt att studera aspekter på utfall av operation för PSB eller SPB ur ett patientcentrerat perspektiv. Detta område är väsentligen outforskat. En metod är att studera anmälningar av patientskador till patientförsäkringen. Operation för andra diagnoser har studerats med denna metodik, bl.a. i en studie inom denna grupp avseende ventrala bråck. Andra exempel är övervikts- och ljumskbråckskirurgi.

I denna tvärsnittsstudie studerar vi anmälningar till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, patientförsäkringen mellan åren 2010-2016. För att identifiera relevanta fall studeras först anmälningar utifrån en bred sökning på utvalda diagnos- och operationskoder. Bifogade journalhandlingar granskas och inkluderade fall analyseras sedan avseende demografi, operationsdata, postoperativt förlopp, anmäld skada och ersättningsgrad.

Viktor Holmdahl

VT 2017, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap,  Enheten för kirurgi, Umeå Universitet

Parastomala bråck - Autologa fullhudstransplantat som reparationsmaterial

Flera tusen patienter får stomi varje år i Sverige varav många behåller den under lång tid, vissa resten av livet. Att leva med stomi kan vara påfrestande och detta kan ytterligare förvärras av en vanlig komplikation, parastomalt bråck. Exakt hur vanligt det är varierar beroende på definition och diagnostisk metod, men i olika studier rapporteras siffror upp emot 80 %. Problem som kan komma av parastomala bråck sträcker sig från kosmetiskt störande buktningar med problem att fästa stomipåsen till livshotande inklämningar.

Vid behandling används idag framförallt förstärkning med olika typer av nät som är en väletablerad behandlingsmetod vid andra typer av bukväggsbråck. Dessa har vid parastomala bråck förvisso visat sig sänka recidivfrekvensen jämfört med de tidigare använda metoderna, men siffrorna varierar fortfarande någonstans mellan 15-35 %. Vidare har näten visat sig kunna orsaka allvarliga komplikationer i form av nätinfektioner, adheranser och fistelbildningar.

Det är därför angeläget att hitta alternativa behandlingsmetoder. Att använda patientens egen hud istället för syntetiska nät är en metod som skulle kunna erbjuda fördelar i form av mindre främmandekroppsreaktion, minskad infektionsrisk samt mindre tendens att erodera in i tarmen. Djurförsök, som är utförda inom forskargruppen, för att undersöka mottagligheten av homologa hudtransplantat intraperitonealt har visat lovande resultat. Innan man kan gå vidare med kliniska försök på patienter behöver man få svar på följande frågor:

1. Vilken mekanisk hållfasthet har fullhud, samt hur står den sig i jämförelse med andra nätmaterial?
2. Hur ska hudtransplantatet utformas för optimal hållfasthet?
3. Hur ska hudtransplantatet appliceras för optimal funktion?

För att besvara frågorna kommer bland annat en 3D-modell av en bukvägg med parastomalt bråck skapas med hjälp av en 3D-skrivare med utgång från DT-bilder. Vidare kommer hållfasthetsmätningar och utformningsförsök utföras på överskottshud från exempelvis bukplastiker eller andra ingrepp där frisk hud opereras bort.

David Renman

HT 2016, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap,  Enheten för kirurgi, Umeå Universitet

Numera doktorand, läs mer om pågående studie

Statiner – riskfaktor för kolorektalcancer?

760 000 svenskar medicinerar dagligen med statiner. I den äldre befolkningen är andelen som högst och var tredje person över 75 år medicinerar med statiner. Mycket forskning görs på statiner men oklarhet råder om statiner ökar, minskar eller inte påverkar risken att insjukna i cancer i allmänhet och kolorektal cancer i synnerhet.

Kolorektal cancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Risken att drabbas av kolorektal cancer ökar med stigande ålder och medianålder för diagnos är 72 år. Patientgruppen äldre människor är en population med polyfarmaci och således ökad risk att drabbas av bieffekter och ogynnsamma interaktioner mellan läkemedel.

För ett läkemedel som så många medicinerar med är det viktigt att undersöka eventuella biverkningar och oönskade effekter. Om risker finns med ett läkemedel måste dessa jämföras med nyttan som behandlingseffekten ger. För olika patientpopulationer varierar såväl nyttan som risken och att försöka vidga kunskapsläget kan vara till hjälp för att göra behandlingsindikationerna så adekvata som möjligt.

Genom att retrospektivt gå tillbaka och titta i journaler undersöker vi i det här arbetet hur många av de som diagnostiserats med kolorektal cancer som behandlats med statiner och jämför detta med statinanvändande i Västerbotten.

Frågor som ska besvaras är om statiner ökar risken att utveckla kolorektal cancer samt om statiner ger en påverkan av överlevnad när den kolorektala cancern väl är diagnostiserad.

Annie Silfvenius

HT 2021, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå universitet

Patientupplevd smärta tre månader efter laparoskopisk reparation av ventrala bråck – en randomiserad studie

Begreppet ventrala bråck innefattar både de primära bråcken, navelbråck och epigastrikabråck, samt ärrbråck. Bukväggsbråck är en heterogen patientgrupp där många kan vara asymptomatiska men det finns en risk för komplikationer såsom smärta och inklämning av bukorgan.

Reparation av ventrala bråck är en av de vanligaste operationerna inom allmänkirurgi, och det har blivit alltmer populärt att operera med titthålsteknik sedan tekniken introducerades på 90-talet. Något som ännu inte blivit fastställt är om det är fördelaktigt att försluta bråckdefekten innan nätmaterial placeras för att förstärka bukväggen.

PROSECO-studien (Prospective RandOmised Study of Endoscopic fascia Closure and long term Outcome) inkluderade 192 patienter som lottades till att bråckdefekten skulle förslutas eller ej i samband med nätförstärkning vid titthålsoperation.

Inklusionskriterier var ventralt bråck i medellinjen större än 2 cm men mindre än 8 cm, patient över 18 år vid inklusion samt förstå skriftlig och muntlig information given på svenska.

Preoperativt samt vid tre månader postoperativt fyllde patienterna i VHPQ (Ventral hernia pain questionnarie) som är en validerad enkät för smärta vid ventrala bråck. Denna enkät använde vi som underlag för att bedöma patienternas smärtupplevelse mellan de två armarna i studien.

Vår hypotes var att förslutning av bråckdefekten skulle leda till ökad smärta postoperativt, med tanke på den ökade tensionen som skulle kunna uppstå i bukväggen.

De frågeställningar som analyserades i arbetet var:

1. Leder förslutning av bråckdefekten, innan placering av förstärkningsmaterial, till ökad smärta tre månader postoperativt jämfört med icke-sutur?
2. Upplever män och kvinnor skillnader i sin smärtupplevelse preoperativt och vid tre månader postoperativt?
3. Leder förhöjt BMI till ökad smärta tre månader postoperativt jämfört med BMI inom normalintervallet?
4. Korrelerar signifikant smärta preoperativt med att ha signifikant smärta vid tre månader postoperativt?
5. Har yngre patienter (<30 år) mer smärta jämfört med äldre patienter (>60 år)?

Dessa frågor avsåg vi att besvara med hjälp av data från VHPQ samt insamlade preoperativa värden såsom patienternas ålder, kön och BMI.

Louise Almkvist

VT 2018, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå universitet

Numera doktorand, läs mer om pågående studie

Fekal inkontinens – Scoringsystem och skattning vid Norrlands universitetssjukhus

Fekal inkontinens (FI) ger upphov till stort lidande och i många fall livsstilsförändringar bland annat i form av social isolering. Prevalensen av FI är mycket svår att uppskatta vilket medför att andelen drabbade i populationen är okänd. En bidragande faktor är att det historiskt sett men även idag är ett ämne som många patienter finner genant och snarast tabubelagt. Det medför patients delay eller att patienten inte söker sjukvård överhuvudtaget för aktuell problematik. Uppkomst av FI kan bero på förlossningsskada, funktionella rubbningar, neurologiska tillstånd, post rektalkirurgi eller obesitas.

Idag finns en rad olika scoringsystem framtagna för att skatta FI. Vid Norrlands universitetssjukhus används främst två stycken scoringsystem kliniskt, LARS (Low Anterior Resection Syndrome score) respektive Wexner score.

Det finns ingen studie som validerar LARS mot Wexner. Med tanke på deras olika utformning och kliniska användning är det av stort intresse att se om skillnader föreligger.

• Mäter de två olika scoringsystemen FI likvärdigt?
• Går det att påvisa skillnad i utfall gällande skattad svårighetsgrad av FI beroende av vilket scoringsystem som använts, LARS respektive Wexner score?
• Kan scoringsystemens utfall kopplas till genes?

Det är frågor som vi avser att besvara efter genomförandet av den nu pågående studien. Journalstudien innefattar data från mottagningsbesök vid kirurgmottagningen Norrlands universitetssjukhus under en två års period där patienter besvarat de två olika scoringsystemen LARS respektive Wexner score.

Ida Kastensson

VT 2017, T10-student vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå Universitet

Störd sårläkning efter sekundär sfinkterrekonstruktion

Sfinkterskador i samband med förlossning kan leda till fekal inkontinens. I samband med förlossning åtgärdas primärt skador på sfinktermuskulaturen men ca 40 % utvecklar fekal inkontinens i efterförloppet. Sekundär sfinkterrekonstruktion är ett alternativ i behandlingsarsenalen med syfte att förbättra funktionen. Vid en förstudie har det visat sig att denna grupp av patienter har ökad frekvens av ytliga sårläkningsstörningar efter sekundär kirurgisk intervention. Det är främst de ytliga delarna av operationssåret som inte läker medan muskelfibrerna på djupet visar god läkningsförmåga.

Det är idag inte känt vilka faktorer som bidrar till störd sårläkning efter sekundär sfinkterrekonstruktion. En faktor som är viktig för god sårläkning är adekvat vävnadsperfusion. Ett resultat av primär kirurgi i samband med förlossning kan vara nedsatt blodflöde i operationsområdet ledande till försämrad sårläkning, vilket vi nu ska undersöka.

Den ytliga blodcirkulationen i huden kommer att undersökas med flera metoder. Dels används laser Doppler flödesmetri där en ljuskälla skickar in en signal i vävnaden och sedan fångar upp den signal som reflekteras tillbaka. Vidare kan cirkulationen mätas via grad av emitterat ljus efter injektion av fluoroscens. Mätvärdena för cirkulationen i underlivet jämförs med ett kontrollvärde från lårets insida på respektive patient. Efter operationen utvärderas läkningsprocessen och eventuella sårläkningsstörningar noteras vid ett läkarbesök. Mätvärdena analyseras och korreleras till läkningsförloppet för utvärdering om det föreligger något samband mellan nedsatt ytlig blodcirkulation och sårläkningsstörningar efter operation.

Studien är en del i ett större kvalitétsförbättrande projekt kring patienter med förlossningsskador med syfte att optimera vården för dessa patienter.